Galenskap
Jag bor och jobbar i England. Om 4 dagar har jag varit här i 3 år. 3 ÅR! Riktigt läskigt hur tiden går.
Hur som helst. Just nu befinner jag mig i Manchester, och jobbar som Team Ledare i Manchester butiken. Det är en utmaning i sig eftersom att hela butiken är mer eller mindre helt upp och ner.
Hur som helst. Det har precis börjat en ny kille. Jag var inte med och rekryterade honom eftersom att detta var gjort innan jag anlände för 6 veckor sedan.
Hur som helst. Han använder sig hela tiden av så kallade 'pet names' när han pratar med mig. Han avslutar sina meningar med love bland annat. 'Oh, that's alright love' , 'Thanks love' , 'I can't work that Sunday love'.
Att använda sig av sådana uttryck är väldigt vanligt i England och det menas oftast ingenting illa med detta. Och jag vet att mannen i fråga inte menar något illa heller och han är väldigt trevlig och BLA BLA BLA.
Jag HATAR det!! Jag tycker det är nervärderande. Jag känner mig liten. Det känns som att jag inte riktigt blir tagen på allvar. Allt på grund av detta lilla uttryck. Jag har aldrig gillat det, men nu när jag jobbar med någon som använder det hela tiden så är det mer påtagligt.
Eller. Jag har jobbat med folk innan som har gjort det. Har som sagt inte gillat det då heller. Vissa gånger har det stört mig men aldrig som nu. Det är någonting mörkt i mig som väcks till liv och jag blir verkligen irriterad. Min egen reaktion gör mig ännu mer irriterad och sen får jag ta mig till 'My happy place' och sen är det bra.
Hur ska jag få honom att sluta. Jag tror verkligen att det är hans naturliga sätt att uttrycka sig och han menar ingenting med det. Men en 30 årig man kallar en 25 årig kvinna för love i var och varannan mening.
Jag tror att jag befinner mig i en situation där jag får svälja min stolthet. Mitt ego. Jag får bara acceptera situationen och växa upp.
Men det är ju så förbannat svårt!
SLUTA KALLA MIG LOVE FÖR IN I HELVETE!!!
Ah, det var skönt.
Hur som helst. Just nu befinner jag mig i Manchester, och jobbar som Team Ledare i Manchester butiken. Det är en utmaning i sig eftersom att hela butiken är mer eller mindre helt upp och ner.
Hur som helst. Det har precis börjat en ny kille. Jag var inte med och rekryterade honom eftersom att detta var gjort innan jag anlände för 6 veckor sedan.
Hur som helst. Han använder sig hela tiden av så kallade 'pet names' när han pratar med mig. Han avslutar sina meningar med love bland annat. 'Oh, that's alright love' , 'Thanks love' , 'I can't work that Sunday love'.
Att använda sig av sådana uttryck är väldigt vanligt i England och det menas oftast ingenting illa med detta. Och jag vet att mannen i fråga inte menar något illa heller och han är väldigt trevlig och BLA BLA BLA.
Jag HATAR det!! Jag tycker det är nervärderande. Jag känner mig liten. Det känns som att jag inte riktigt blir tagen på allvar. Allt på grund av detta lilla uttryck. Jag har aldrig gillat det, men nu när jag jobbar med någon som använder det hela tiden så är det mer påtagligt.
Eller. Jag har jobbat med folk innan som har gjort det. Har som sagt inte gillat det då heller. Vissa gånger har det stört mig men aldrig som nu. Det är någonting mörkt i mig som väcks till liv och jag blir verkligen irriterad. Min egen reaktion gör mig ännu mer irriterad och sen får jag ta mig till 'My happy place' och sen är det bra.
Hur ska jag få honom att sluta. Jag tror verkligen att det är hans naturliga sätt att uttrycka sig och han menar ingenting med det. Men en 30 årig man kallar en 25 årig kvinna för love i var och varannan mening.
Jag tror att jag befinner mig i en situation där jag får svälja min stolthet. Mitt ego. Jag får bara acceptera situationen och växa upp.
Men det är ju så förbannat svårt!
SLUTA KALLA MIG LOVE FÖR IN I HELVETE!!!
Ah, det var skönt.
Starten
Jag startade denna bloggen. Min nya blogg. Ett nytt kapitel.
Jag valde namnet talkative för jag kände att jag var väldigt talkative. Då menar jag en person men mycket åsitker och som gärna pratar för sin sak. Men jag vet inte längre.
Jag har förändrats mycket de senaste åren. Både på gott och ont. Jag har fortfarande åsikter. Jag pratar fortfarande mycket. Otroligt mycket! Men det här med att jag skulle vara talkative på samma sätt jag såg det på innan känns inte längre rätt.
Min värld är inte längre svart och vit som den var innan. Det känns inte som att jag ser saker som rätt och fel längre. Inte på samma sätt som innan. Det är så mycket som ska räknas in.
Jag saknar lite den världsbilden att saker är svart och vit. Jag befinner mig i en gråzoon och det får mig att känns mig lite vilsen.
Vilsen i mig själv. Vilsen på vem jag är. Det var bekvämare att vara stensäker på sin sak. Att argumentera för sin sak och inte ha den empatin som behövs för att se saker från andra männsikors synpunkt.
Gah! Jag hatar att växa upp. Man blir mogen. Ser saker från olika synpunkter och växer som människa.
Skitbra! Detta har jag strävat efter, men nu när jag utvecklat denna egenskapen så vet jag inte riktigt om det är för mig.
Måste nog tänka över denna utvecklingen lite till.
